18 april, 2005

De djurförsöksetiska nämnderna

Regeringen och riksdagen har tidigare deklarerat att djurförsök skall bedrivas i Sverige, och att sådana kan motiveras av olika skäl, bland annat:

- inhämtning av ny kunskap om biologiska förlopp
- förståelse av sjukdomstillstånd
- utveckling och utvärdering av nya läkemedel

Det är klart oroväckande att den första punkten ovan helt fallit bort i direktiven som Djurskyddsmyndigheten skall arbeta under. Men så kan det gå när man låter djurrättsaktivister skriva direktiven för en ny myndighet. Forskarsamhället bör arbeta för att den första punkten införs i Djurskyddsmyndighetens direktiv.

En förutsättning för tillstånd till djurförsök är att nyttan av försöken skall uppväga djurets eventuella lidande. Detta värderas av djurförsöksetiska nämnder som är sammansatta av lika delar forskare och lekmän; ordförande är en jurist med domstolserfarenhet. Genom totalförbudet av elanvändning kringgår man kärnan i de försöksdjursetiska nämndernas arbete, eftersom en avvägning mellan obehaget för djuret och allmännyttan alltid skall göras av nämnderna. Ett försök skall alltså avslås om nyttan anses väga för lätt även om obehaget för djuret bedöms vara ringa. Andra ansökningar kan godkännas där obehaget för djuret kan vara större om det anses att allmännytta är stor. Tillstånd för djurförsök beviljas av dessa nämnder efter skriftlig ansökan av försöksledaren.

Världens första djurförsöksetiska nämnder med stort lekmannainflytande inrättades i Sverige 1979. De tillkom på direkt initiativ av framför allt Karl-Johan Öbrink och Ernst Barany, professorer vid medicinska fakulteten vid Uppsala universitet. Öbrink var en förgrundsgestalt inom biomedicinsk forskning som gjort många viktiga medicinska upptäckter, bl a med hjälp av djurförsök. Öbrink författade dessutom boken “Försöksdjurskunskap” som utkom 1996. Denna framhöll många framsynta aspekter på djuretik och djurförsök, och har lästs av otaliga svenska forskare sedan dess. Tyvärr är boken inaktuell idag i sina beskrivningar av djurförsökstekniska frågor såväl som juridik, även om de etiska aspekterna fortfarande är adekvata. Det är dock värt att komma ihåg att forskarsamhället tog initiativet till djurförsöksetisk prövning av djurförsök, via K-J Öbrink som under årtionden bedrivit djurförsök och som försvarat dessa som absolut nödvändiga och etiska under kontrollerade förhållanden. Forskarna har även tagit initiativet till Europarådets kommission för försöksdjur.

Ledamöterna i nämnderna utses av Djurskyddsmyndigheten. Ordförande är en domstolserfaren jurist med utslagsröst. Forskningsorganisationer får föreslå sex representanter för forskare. Två av lekmännen föreslås av djurskyddsorganisationer medan de fyra återstående ofta är nominerade av något politiskt parti. Vänsterpartister och miljöpartister bl a från ungdomsförbund nomineras ofta.

Sverige är unikt i världen med så stor lekmannarepresentation och med medlemmar även från djurskyddsorganisationerna. De flesta i Sverige och internationellt skulle anse att sammansättningen är mycket demokratisk, och att den ger djurskyddsorganisationerna ett ur internationell synpunkt mycket stort inflytande.

Djurskyddsorganisationer har länge krävt att inte bara forskarna utan även lekmännen skall få överklaga nämnden beslut. Tyvärr lever inte alla lekmän upp till de krav som regering och lagstiftning föreskriver, dvs att allmännyttan skall uppväga djurens lidande. I stället reserverar man sig systematiskt mot den övervägande majoriteten av alla djurförsök som godkänns. En del medlemmar reserverar sig mot alla ansökningar som berör genetiskt modifierade djur. Ofta finns reservationer mot fler än hälften av alla ansökningar i nämnderna, och texterna i dessa är desamma från fall till fall.

Detta är inte ett konstruktivt sätt att förbättra djurskyddet. Att ge rätt till överklagan för lekmän av detta slag skulle dessutom medföra att majoriteten av alla ansökningar om djurförsöksetiskt tillstånd skulle överklagas till högre instans, och behandlingstiden förlängas i motsvarande grad. Djurskyddsmyndigheten har nyligen tjatat sig till ett mandat att utreda hur lekmännen skall kunna överklaga till högre instans trots att Jordbruksdepartementet är fullt medvetet om att kaos står för dörren om hälften av de 1500-2000 årliga ansökningarna överklagas till närmaste tingsrätt.

I motsats till vad många tror instämmer forskare idag faktiskt med nästan allt i dagens svenska djurskyddslagstiftning, och de gör fantastiska insatser för att uppfylla lagens bokstav till punkt och pricka. Varje universitet med djurförsök har en stor organisation bara för detta. Detta har till följd att varje ansökan om tillstånd för djurförsöksetiskt tillstånd förgranskas och förbättras av flera personer (bl a godkänd föreståndare och ansvarig veterinär) innan den sänds in för bedömning. Målsättningen är givetvis att varje ansökan som lämnas in skall vara otadlig, och kunna godkännas utan ytterligare kompletteringar. Eftersom forskare är proffs på att skriva ansökningar är det inte förvånande att mycket få ansökningar inte beviljas i nämnderna. Allt detta förarbete negligeras av aktörerna på djurrättssidan inklusive ansvarig myndighet med argumentet “nästan alla ansökningar godkänns, det måste vara något fel på systemet”.
Go figure...

/rv